”Ok, vi gör ett försök på den” viskar jag till Uwe och sänker monokikaren.
Det är samma gems som vi har tittat på i ungefär en timme medans vi legat djupt nedtryckta i ljung och blåbärsris ungefär 2,200 meter över havet. När vi först såg den identifierade Uwe den mycket riktigt som en hona, och till en början skrev vi av den lite då hanar har större och tjockare horn. Båda guiderna, Uwe och Tony, har med van örnsyn och Swarovskikikare professionellt spanat av bergssidorna och hittat gems på gems under hela morgonen, tyvärr har samtliga varit på lite väl långa håll, 300 meter eller mer. Allt som allt har vi sett fler än 10 olika djur.
Den ensamma gemsen står ungefär 400 meter bort och 200 meter högre än där vi ligger och spanar. Den har i maklig takt gått fram och tillbaka mellan en förkrympt liten tall och ett par buskar och betat. Efter att ha studerat den noga med sin kraftiga monokikare konstaterar Uwe att det är en gammal hona med bara ett horn, och det hon har är långt och smalt. Troféstorleken på gems bestäms utefter ett poängsystem där längden och tjockleken avgör slutpoängen, tjockleken är dock viktigast.
Vi hade pratat lite kvällen innan om olika troféer och på klassiskt svenskt manér sa jag självklart att en medelstor trofé vore önskvärt, ”lite lagom sådär”. Uwe hade svarat att det var inga problem, under 2 dagars jakt skulle vi ha alla möjligheter att hitta precis den trofé jag var ute efter. Han hade frågat om enhornade troféer och sagt att dessa hade mer karaktär och var något som Österrikarna ansåg lite speciellt. Jag hade inte funderat över att gemsen kunde bryta av sina horn, de fäller nämligen inte utan har samma horn livet ut, och hade sett det som självklart att jaga en ”vanlig” trofé.
”Det där är en riktigt fin trofé” säger Uwe och Tony nickar instämmande. ”Det är en gammal hona och hornet hon har kvar är riktigt stort och fint. Det ser ut som att hon tappade hornet för flera år sedan och det har börjat växa ut igen. Det är speciellt om man tänker på vilket långt och intressant liv hon har haft. Du kan få låna kikaren och titta.” Jag får den stora och väl använda Swarovski monokikaren och kryper fram till en stor bumling och lägger upp den.
När jag väl ser gemsen själv på ”nära håll” så håller jag med Uwe, det är något speciellt med den gamla honan. Hon rör sig värdigt och självsäkert och man ser att dessa berg har varit hennes hem i många år. Pälsen har börjat få inslag av grått och vitt. Hennes horn är långt och smalt, och går långt upp över öronen. Det måste ju bli den tänker jag och helt plötsligt har jag inte längre något val.
”Ok, vi gör ett försök på den” viskar jag till Uwe och sänker monokikaren. ”Good choice” svarar han och ler.
Ett par timmar tidigare började vi vår klättring i kolmörker. Gemsen lever högt upp, gärna runt omkring trädgränsen eller ännu högre upp, alltså på 2,100 meter över havet. De ingår i familjen getter och kallas ofta alpget eller alpantilop, trots att dom strikt taget inte är antiloper. Man hittar dem i de flesta höga berg i södra Europa. Bland österrikiska jägare anses gemsen, gams på tyska eller Chamois på franska, vara ”jaktens Rolls Royce” och att få skjuta en fin gemstrofé är en av de stora jaktbragderna. Då de ofta håller till ovan trädgränsen är smygjakt med långa skotthåll det enda alternativet. Att skjuta på ut till 300 meter eller t.o.m. ännu längre är något som en god österrikisk jägare skall klara av utan att darra på manschetterna.
Och det är precis det som lockade mig till Österrike från första början. Då gemsen kan endast jagas på hemmaplan och helt på sina egna villkor så testas jägarens egenskaper till det yttersta. Konditionen prövas då man måste kunna vandra rätt upp för bergssidor som ibland lutar mer än 45 grader. Man måste kunna smyga och ta sig fram obemärkt i terrängen ovanför trädgränsen där gömställen är bristvara. Slutligen måste man vara helt förtrogen med sin egna förmåga som skytt då skotthållen gärna blir mellan 200 och 300 meter och varje litet misstag är skillnaden mellan fullträff och bom. Jag har hört flera olika jaktformer benämnas ”jaktens Rolls Royce” av olika jägare men endast när det kommer till gemsen är jag helt benägen att hålla med. ”För att kunna jaga en gems måste man kunna gå som en gems” förklarade Uwe.
Mina guider har uppenbarligen känt varandra länge och Uwe förklarar senare att egentligen brukar han inte följa med när Tony guidar men på grund av mina högst begränsade kunskaper i tyska tyckte han att det var bäst att följa med. Sen misstänker jag att han tycker det är väldigt kul också. När dom pratar sinsemellan är det på en dialekt omöjlig för en utomstående att förstå, denna del av Österrike kallas Kärnten och är ”not Austria” får jag förklarat för mig.
Det märkts också att dom har jagat dessa berg många gånger förr och verkar ha ett sjätte sinne för var djuren kan tänkas uppehålla sig vid vilka tider på dagen.
Uwe är ett riktigt proffs, som alpbonde med egen skog, mark och kor har han varit jaktguide i dessa berg i snart nog 40 år. I bilen på vägarna upp och ned pratar vi om bland annat hur man fäller skog med kablar i de branta sluttningarna och när korna ska tas upp och ned ifrån sommarbetet. Hans djupt bruna solbränna skvallrar om många år utomhus. Tony är ”den riktiga bonden” förklarar Uwe dock. Det här är hans mark som han har brukat och jagat på hela livet och iklädd lodenhatt med sin Mannlicher hängande upp och ned under armen ser Tony ut ungefär som jag hade föreställt mig den riktiga alpjägaren. Att Tony vid lunchen efter jakten byter om till läderhosen fulländar bilden.
”Vi måste gå fort nu i början” säger Tony så fort vi har packat ur bilen och gjort oss klara. Klockan är kvart över 5 på morgonen och helst ska vi vara uppe vid trädgränsen precis när det ljusnar, vi har alltså en dryg timme på oss att klättra ifrån 1,600 meter upp till 2,100 meter. Vi har rycksäckar med vatten, lunch, extrakläder samt, som jag får reda på senare, öl och schnaps.
Jag laddar och säkrar min Mark V i 300 Weatherby Magnum, i min mening det ultimata långhållsgeväret, med denna är jag säker på att kunna både träffa och få god skottverkan även på de längsta tänkbara hållen. I loppet har jag egenladdade North Fork SS 200gr, utgångshastighet precis under 900 m/s. Tony har en Mannlicher i 7mm Remington Magnum. I Österrike håller de uppenbarligen snabba och flackskjutande kalibrar högt och det finns en anledning att merparten av äldre Mannlicherös man stöter på är kammrade i 7x64.
Jag har självklart också med mig en ordentlig 4 delad skjutkäpp med klyka både fram och bak, och på skjutbanan har jag utan problem kunnat träffa mål i naturlig storlek på 300 meter. ”Du har fel sorts pinne” konstaterar Uwe direkt, ”du behöver en sån här” säger han och tar fram en vanlig vandringsstav. Jag protesterar och försöker förklara att den jag har är mycket bättre för skyttet. ”Ok, you have the wrong kind, I have the right kind” avslutar Uwe diskussionen med. Det visar sig senare att han har rätt och att min fina skjutpinne dels inte kommer till användning och bara kommer vara i vägen under dagens lopp. Regel nummer 1 – lita alltid på din jaktguide…
Vi har parkerat bilen vid vad som bäst kan beskrivas som en kombinerad fäbovall och jaktstuga. Kor på sensommarbete ligger och dåsar i mörkret runt omkring oss. Det här är Tonys gård och på vägen ned kommer vi hamna i trafikstockning när hans koflock vill använda samma väg som vi, ”shut up, cows don’t like talking” säger Tony då och vi försöker så gott det går bereda väg år både kor och kalvar på den smala vägen. I Österrike är bergskammarna oftast avgränsningen mellan markerna då det är en väldigt naturlig barriär att enas om. Då kan man ha korna och skogsskötseln på lite lägre höjd och sedan jakten längst upp.
Vi börjar gå längst med kostigen som vindlar bort igenom mörkret, ingenstans är marken plan utan det sluttar alltid uppåt. Efter en liten stund börjar det bli jobbigt. Då vänder sig Tony plötsligt rakt upp emot bergstoppen och börjar gå rätt upp i skogen. Vi följer efter och det visar sig att vi följer en liten stig som skulle varit omöjlig att hitta för någon som inte visste att den var där. Nu lutar marken ordentligt och snart börjar det bli riktigt jobbigt att hänga med Tony som, inte helt olikt en alpget, lätt verkar ta sig fram. Vi klättrar över ett taggtrådsstängsel och har då lämnat ”kohagen”, vi är alltså inne på jaktmarken.
Hela tiden går vi under tystnad, endast Tony och Uwe viskar ibland till varandra på den lokala dialekten, som iallafall ibland påminner en del om den tyska jag fått lära mig. Tony och Uwe stannar regelbundet upp och spanar med kikarna medan jag har fullt sjå med att sätta fötterna någorlunda rätt utan att ramla av berget. Varje knäckt kvist eller rasslande sten som jag trampar på bryter morgontystanden och hänger pinsamt kvar i luften. Det börjar sakna ljusna.
Återigen så viker Tony av stigen och börjar krypa upp i gräset och vi lägger oss ned under en grandunge. Jag tar fram min kikare och spanar av bergskanterna men ser inga djur.
”Där uppe har vi en! Uppe vid den stora stenen på nästa avsats, precis under trädet” viskar Uwe plötsligt. Jag tittar med kikaren men kan först inte upptäcka något, efter en lite mer guidad beskrivning får jag äntligen syn på min första gems. Den ligger väl gömd under ett liten dunge granar precis i trädgränsen. ”Det är ungefär 300 meter” säger Uwe som har avståndsmätare på kikaren, ”tror du att du kan skjuta?”. Jag svarar njakande att det vore kanske bättre om vi kunde ta oss lite närmare, gemsen ser pytteliten ut där den ligger och helt plötsligt börjar jag starkt tvivla på min förmåga att sätta kulan precis där jag vill ha den.
Vi kryper nedåt för slänten igen och går i sidled en liten bit innan vi stöter på en flodfåra som slingrar sig upp längst bergssidan som vi följer. Nu är det fullt dagsljus och jag ser att det ligger vad som påminner mycket om rådjurslort överallt, här går gemsen ofta verkar det som. När vi väl kommit upp en bit har den första gemsen fått nys om oss och gett sig av så vi fortsätter upp till precis över trädgränsen. Uwe bekräftar att vi nu är på 2,200 meter. Tillslut stannar Tony och vi sjunker alla ned i den täta ljungen och blåbärsriset och börjar spana. Jag är väldigt glad att äntligen få återhämta andan och det känns tydligt att luften är tunnare här uppe. Ett par snabbt plockade blåbär får ersätta frukosten vi inte hann äta tidigare.
Solen tittar fram och börjar efter en liten stund att gassa och trots den höga höjden så blir det snabbt riktigt varmt. Då det ett par timmar tidigare när vi började vår klättring upp för berget var ganska kallt verkade undertröja, skjorta samt Härkilaflis som ett bra val men nu när solen ligger på känns det mer som att ligga på stranden än att klättra i berg. Problemet är att jag under min bruna flis har en vit skjorta samt en kritvit undertröja, en färg som sticker ut en hel del i den här terrängen.
Till slut blir dock värmen olidlig och jag tar av mig flisen, Uwe börjar direkt viska att vad sysslar jag med och att jag måste ta på den igen. Kompromissen blir att jag tar av mig skjortan, skrynklar ihop den som ett pappersark och trycker ned den i blåbärsriset, samt sätter på mig flisen igen. Åtminstone har jag nu blivit ett lager kläder lättare.
Vi spanar med våra kikare och ser flera enskilda gems samt en större grupp med honor och ungar, jag är imponerad över mängden djur vi ser då inte ens de rådjurstätaste fälten hemmavid kan erbjuda samma mängd och antal. Min gems kommer fram men vi skriver till en början av henne och spanar vidare. ”Jag tror ansmygningen blir svår då vi har dåligt med skydd den vägen” säger Uwe, ”not easy at all”. Efter ungefär en timme och efter dividerandet om trofén samt när alla tre har tittat på den noggrant med monokikaren så bestämmer jag mig för att det är den vi ska jaga.
”Ok, vi gör ett försök på den” viskar jag till Uwe.
”Good choice” säger Uwe och studerar terrängen. ”Vi måste smyga fram så nära som möjligt men det blir inte helt lätt.” Uwe tar mitt gevär och säger till mig att följa efter så tyst jag kan, ”walk like a Chamois.” Jag tar min vid det här laget otympliga och skramliga skjutpinne med mig. Vi smyger fram så lågt det bara är möjligt mellan dvärggran och stenar, stannar bakom varje och studerar gemsen med kikaren. Den ser oss förmodligen ett par gånger men verkar inte störd och återgår till att beta efter en liten stund. ”Vi tar oss fram till den där stora stenen och provar att skjuta därifrån” säger Uwe. Stenen ligger lite nedanför där vi nu är och den sista biten klättrar vi över ett månlandskap av stenar där smältvattnet skapar en flod varje vår.
”Ska jag använda skjutpinnen?” frågar jag men Uwe bara skakar på huvudet och säger att det är bättre att använda stenen som stöd. Han lägger upp sin tjocktröja i ett bylte och placerar geväret på stenen och gestikulerar till mig att komma fram och lägga mig. ”Ok, I will be your spotter” viskar han och höjer kikaren, ”skjut när du känner dig redo men skjut inte om det inte känns helt rätt. Kom ihåg att repetera så fort du kan för om du missar är det 80% att du får en till chans.”
Gemsen står 217 meter bort och det är ungefär 45 graders lutning uppåt. Min studsare går mitt i på 150 meter och jag undrar hur ballistiken blir. Efter lite dividerande med Uwe kommer vi fram till att kulbanan och vinkeln bör ta ut varandra så därför borde jag sikta precis där jag vill träffa. Då finns det med ens inget mer att göra, jaktpulsen ökar stadigt och sanningens ögonblick har infunnit sig. Jag har kikarsiktet på högsta förstoringen, 8x, och det är direkt motsol, vilket ger siktesbilden en klart överexponerad instagramkänsla. Jag osäkrar, lägger fingret mot avtryckaren och andas ut en sista gång.
Ett riktigt bra trycke ska skicka iväg skottet innan skytten förväntar sig det och mitt trycke är perfekt injusterat. Skottet går med en knall och jag tappar direkt siktesbilden helt. Min keps som jag lagt som en skärm ovanpå siktet för att försöka dämpa solljuset flyger av och försvinner med rekylen.
”You got her! She is very sick!” säger Uwe. “Ska jag skjuta igen?” frågar jag utan att ha fått tillbaka gemsen i siktet. ”Wait, I think it’s OK” svarar Uwe. Jag letar febrilt efter gemsen men utan kepsen ovanpå är det inte lätt att se något alls i motsolen. Till slut hittar jag henne och hon står och hänger med huvudet men har inte ramlat. ”Skjut igen” säger Uwe. Denna gång spänner jag upp snälltrycket och lägger rödpunkten precis på skuldran och så fort fingret nuddar avtryckaren går skottet. Igen försvinner gemsen när siktet studsar upp med rekylen.
”Good job! You did it!” skriker Uwe och dunkar mig redigt på axeln, “nu ramlar hon, det är över”. Jag lägger ned bössan på stenen och pustar ut. ”Så bra att du kunde skjuta” säger Uwe glatt, ”fina skott, du träffade riktigt bra!”. Vi ställer oss upp och pratar uppspelt om jakten, Uwe vinkar till Tony att komma ned och hjälpa oss hämta gemsen. Uwe förklarar att det värsta som finns är kunder som inte kan skjuta, då blir det i bästa fall inget resultat och i värsta fall massa tråkigt mer jobb för alla inbladade med eftersök och skadeskjutna djur. Det är tydligen inte helt enkelt att följa ett blodspår om det tar sig över en bergskam på 3,000 meters höjd.
Uwe och Tony föreslår att jag går upp till jaktstugan medans dom hämtar gemsen och jag undrar smått förbryllat vilken jaktstuga dom pratar om. Dom pekar då ut en liten solblekt trästuga som står ännu högre än vi befinner oss nu. Den har blivit ditflugen med helikopter berättar dom senare. Jag vill dock följa med upp och hjälpa till så vi beger oss alla tre återigen rakt upp för stensluttningen.
Sista munsbiten, ”the last bite” som Uwe kallar det, är traditionen att varje fällt djur skall få något gott med sig på sista färden. Uwe och Tony väljer ut ett par kvistar av rätt sort och jag får äran att stoppa in dom i munnen. ”Waidmannsheil!” säger Tony plötsligt och sträcker fram ett glas röd schnaps. Uwe förklarar att det är jägarnas skål och att vi nu måste skåla för djuret och jakten. Jag måste även absolut hålla glaset i vänster hand, det är viktigt och något som jag måste bli påmind om flera gånger under dagen. Vi dricker en skål och jag får direkt en till, ”du måste ju ha två ben att stå på” säger Uwe med en blinkning.
När vi tittar närmare på djuret så ser vi hur gammal hon är, kanske till och med över 15 år. När vi mäter årsringarna i hornen är de så många att vi tappar räkningen någonstans vid 10. Skadan på det brutna hornet är väl skavd och hon måste ha levt så länge. Pälsen har samma inslag av salt och peppar som mitt skägg. Det första skottet hade tagit lite långt ned bak och mestadels gått igenom buken men det andra träffade precis där jag siktade. Uwe och Tony passar henne och vi beger oss till jaktstugan. Väl där halas det upp fortfarande kall öl ur ryggsäcken och Tony tänder förnöjt en HB. Han vill absolut ha min tomhylsa och till min stora glädje ser jag att att det inte är den första 300 Wby som ställs till samlingen i stugan.
Klockan är nu är över 12 och efter 8 timmar på språng är alla sugna på lunch och avkoppling.
Tony lastar upp gemsen i ryggsäcken på gammalt vis och vi traskar ned för berget igen. Givetvis trampar jag snett och får en smärre stukning och Uwe kommenterar att det alltid är på nervägen man skadar sig eftersom man dels är tröttare, dels inte är lika försiktig och spänd som på vägen upp. När vi kommer ned till fäbovallen så har Tonys pappa kommit dit och det bjuds på lunch i klassisk jägarstil på den soldränkta träverandan, omgiven av bergen och korna. Vi äter Schwarzwaldskinka, salami, ölkorvar, bröd och ost och det bjuds på både mer öl och schnaps. Min duolingotyska sträcks till bristningsgränsen då varken Tony eller hans pappa pratar mer än några ord engelska. Allt som allt en perfekt avslutning på gemsjakt i alperna.
De kallar den gems jag skjutit för en ”schadegems”, då schade på tyska betyder synd eller tyvärr. Uwe förklarar att uttrycket syftar på att andra jägare som ser trofén säger ”schade, ich wünschte, ich hätte es geschossen”, eller ”synd, jag önskar att det var jag som sköt”. Och mycket riktigt, inne i troférummet på jaktstugan hänger det två enhornade gemstroféer centralt placerade, så det kanske ligger något i det.